Idag skulle jag sätta mig ner och börja skriva på ett PM om mitt magisterarbete. Ämnet som går under arbetsnamnet Movement of Positive Thinking har ju varit klart länge och att jag är kritisk är väl ingen nyhet. Jag började med att kolla Facebook och möttes direkt av följande truism:
Positivitetskulten är aldrig långt borta. Samma tankar, i klarspråk eller mer outsagda. På Facebook, Twitter och Pinterest, på jobbsökarkursen, vid middagskonversationen, på arbetsplatsen, vid anställningsintervjun, i sjukvården…
Jag leker med tanken om ett samhälle där vi, tillsammans med framgångspredikanter, skjutjärnspsykologer och självutnämnda coacher, har lyckats tysta de vankelmodiga, skeptiska, kritiska och omedgörliga rösterna.
DET känns riktigt skrämmande.
tisdag 31 december 2013
lördag 28 december 2013
söndag 20 oktober 2013
söndag 6 oktober 2013
Positivitetskulten
Det finns så många trådar att dra i nu. Hur ser det positiva tänkandets ideologi ut? Vilka är de bakomliggande motiven för spridningen av ideologin? Vem vinner mest på att denna ideologi upphöjs till sanning? Hur ser den grundläggande analysen av självhjälpslitteraturen ut? Vilka redskap presenteras för att uppnå målen? Vilka är egentligen målen?
Ehrenreich beskriver hur det mest typiska tonläget i en diktatur egentligen inte är svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan istället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn. Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras.
Hur fungerar ett demokratiskt samhälle som har samma inställning?
söndag 8 september 2013
Unheimlich
Vad är det för fel på positivt tänkande? Varför känns meningen When life gives you lemons, make lemonade! inte riktigt bra. Det är något UNHEIMLICH över alltihopa — det känns självklart och naturligt, som vanligt, men någonstans därinne i orden finns en glidning eller en skevhet.
En falsk ton.
Jag är nog trött på dikotomierna. Ett helt samhälles diskurs kan inte byggas på motsatsparet
positiv/negativ. Det måste finnas plats för tvivel, skepticism och ifrågasättande.
Är det möjligt att gestalta unheimlich-känslan?
En falsk ton.
Jag är nog trött på dikotomierna. Ett helt samhälles diskurs kan inte byggas på motsatsparet
positiv/negativ. Det måste finnas plats för tvivel, skepticism och ifrågasättande.
Är det möjligt att gestalta unheimlich-känslan?
onsdag 5 juni 2013
Examination 2
I den inledande höstterminens paper låg mycket av mitt fokus på att få en förståelse för en estetisk lärprocess: Att låta processen vara öppen, ställa frågor till materialet, och inte arbeta med givna svar. Det handlade ofta om att överhuvudtaget komma igång med den gestaltande processen. Arbetets fokus vändes inåt snarare än utåt. Den här terminen har kursens handlednings-innehåll till stor del handlat om den pedagogiska kontexten. Min handledare Fredric Gunve formulerar det så här:
Skillnaden mellan ett konstnärligt gestaltningsarbete och ett konstnärligt gestaltningsarbete satt i en pedagogisk kontext, är att den pedagogiska kontexten hela tiden tillför ytterligare en nivå, den relationella, gruppbaserade och det mellanmänskliga mötet.
Under vårens arbete upplever jag själv hur förståelsen för den pedagogiska kontexten börjat sjunka in och ökat mina möjligheter att sätta mitt gestaltningsarbete i ett pedagogiskt sammanhang.
Slutredovisningen av vårens arbete består av en pin, en affisch och ett fanzine.
Skillnaden mellan ett konstnärligt gestaltningsarbete och ett konstnärligt gestaltningsarbete satt i en pedagogisk kontext, är att den pedagogiska kontexten hela tiden tillför ytterligare en nivå, den relationella, gruppbaserade och det mellanmänskliga mötet.
Under vårens arbete upplever jag själv hur förståelsen för den pedagogiska kontexten börjat sjunka in och ökat mina möjligheter att sätta mitt gestaltningsarbete i ett pedagogiskt sammanhang.
Slutredovisningen av vårens arbete består av en pin, en affisch och ett fanzine.
söndag 26 maj 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)










