Vad är det för fel på positivt tänkande? Varför känns meningen When life gives you lemons, make lemonade! inte riktigt bra. Det är något UNHEIMLICH över alltihopa — det känns självklart och naturligt, som vanligt, men någonstans därinne i orden finns en glidning eller en skevhet.
En falsk ton.
Jag är nog trött på dikotomierna. Ett helt samhälles diskurs kan inte byggas på motsatsparet
positiv/negativ. Det måste finnas plats för tvivel, skepticism och ifrågasättande.
Är det möjligt att gestalta unheimlich-känslan?
