Det här kapitlet summerade författarnas positioner från tidigare kapitel och formulera en samlad ståndpunkt som författarna benämner reflexiv tolkning. För att bearbeta kapitlet och försöka göra en tydlig genomgång använde jag en ”analog” presentation som vi också utgick ifrån i diskussionen.
Eftersom jag tycker det är svårt att anteckna och diskutera samtidigt (när vi bara är tre stycken kände jag att det var viktigt att delta i diskussionen) valde jag att spela in vår diskussion och transkribera den senare. Det är första gången jag transkriberar och jag upptäckte att det fanns mycket att reflektera kring hur en diskussion eller ett samtal fungerar. Det är till exempel lätt att samtalet fladdrar iväg från frågorna och till och med från ämnet, vilket till viss del kan beror på frågeställningarnas öppenhet. Jag noterade också hur ofta vi vill (eller behöver) relatera till vår egen verklighet och oss själva i förhållande till teori och metodologi.
Det fanns väldigt mycket i det här kapitlet att ta tag i och för att inte låsa in oss från början, utan låta min redovisning och de frågor som uppstod under tiden få plats i diskussionen valde jag att formulera ganska öppna frågeställningar.
De frågeställningar jag hade från början var:
- Hur kan vi använda det här i vårt arbete? Är det här en metodologi som vi kan utgå ifrån, eller gör vi det redan, medvetet eller omedvetet?
- Vad för slags empiri kan man arbeta med på det här sättet inom vårt område?
- Hur gör man för att inte vara ”all over the place”?
En del av samtalet rörde sig kring möjligheten att vara tydlig utifrån författarnas metodologiska förhållningssätt. Ingen vill ju fastna i total relativism. Detta tar ju författarna också upp och påpekar att reflexiv metodologi är motsatsen till empirism men också till relativism. Vi var överens (tror jag) om att vi inte tror på en enda sanning som är möjlig att fastställa när det gäller vårt eget område. Men också att det känns viktigt att säga något, att nå någon slags kunskap, som är användbar. Här kom vi också in på sanningsbegreppet och förhållandet till den undervisning som vi bedriver. Hur vi är fostrade till att få ett rätt svar. Att det skapar nervositet och otydlighet när vi inte kan erbjuda det. De dokument som finns att förhålla sig till i skolan handlar väldigt mycket om rätt svar, det här ska du lära dig och på det här sättet.
Vi återkom till författarnas reflexivitetsbegrepp och de metodologiska möjligheter som det innehåller och konstaterade att det säkert finns svårigheter med en sådan metodologi och den största farhågan är relativism. Att det inte leder till några svar. Att det inte spelar någon roll vad du svarar. I detta läge tog samtalet en (närmast filosofisk) vändning när tankarna omformulerades från det spelar ingen roll vad du svarar till det du svarar spelar roll och därför är reflektion ur olika ståndpunkter och från olika håll så viktigt. Vi kom också fram till att det krävs en hel del av forskaren för att arbeta på det här sättet. Författarna föreslår ju faktiskt att man tittar på sitt material utifrån olika epistemologiska och ontologiska ståndpunkter. det är ju ganska stor skillnad att till exempel fundera över sin egen kunskapssyn och vara tydlig att det är utifrån den man jobbar till att prova sig fram utifrån olika kunskapssyner.
Vi kom också in på en jämförelse mellan reflexiv metodologi och den konstnärliga forskningens metoder. Vi var ganska överens om att detta sätt att arbeta närmade sig någon slags konstnärlig metod, att man vänder och vrider på en frågeställning, tittar på den utifrån olika håll, öppnar upp för olika tankar och idéer, tänker fritt och kreativt. Kreativitet är ju också något som författarna betonar. Här uppstod också tankar kring hur en uppsats med detta sätt att arbeta kan struktureras, ska/kan den tryckas in i den ordinarie ”mallen”, eller finns det andra sätt? (Även om författarna har några konkreta förslag i kap 24. om hur reflexiv forskning kan hanteras så sägs det mycket lite om just detta). Uppsatsskrivandet framställs ju ofta som en central aspekt av det man definierar som vetenskapligt och formen kan ibland upplevas övertrumfa innehållet.
(Här borde det kanske finnas utrymme för ett mer flexibelt och reflekterande förhållningssätt även till hur resultatet redovisas [min kommentar].)
Detta ledde oss in på det här med vetenskaplighet. Hur man ser på vetenskaplighet inom olika akademiska discipliner och att konstnärlig metod (forskning) inte ses som tillräckligt vetenskaplig. Vi kopplade detta till Bengt Lindgrens rapport (2008) Forskningsfältet bilddidaktik. Lindgren menar att det finns ett principiellt problem där bilddidaktikens syfte kan uppfattas som inriktat mot en utveckling av de konstnärliga uttrycksmedlen (vad detta innebär förklaras inte) och att forskningsanknytningen istället måste ske med utbildningsvetenskapliga utgångspunkter och metodval.
(Detta tyckte jag tydliggjordes när det på vårt möte tydligjordes att det måste vara en handledare från IDPP till uppsatserna för att garantera vetenskaplig kvalitet [min kommentar].)
Nu har jag sammanställt det här mer utifrån den väg vår diskussion tog än från de ursprungliga frågeställningarna. Men jag tänker att vi faktiskt berörde alla tre frågorna om än i lite mer inlindade och inte så separerade ordalag.
