Sorterar tankar

Vad innebär det att språkliggöra gestaltningsprocessen. Jag är inte helt säker, men genom några frågor från en god vän i helgen började jag prata om vad jag gjorde och hur min process ser ut.

Jag beskrev lite slentrianmässigt min frustration över att inte komma vidare. Jag är tvungen att organisera och plocka runt i allt material som ligger på köksbordet: foton, utskrifter, skisser, anteckningar på små lappar, reklamblad och kuvert, några tydliga, andra omöjliga att tolka. Random noteringar av plötsligt tänkta meningar eller enstaka ord som dyker upp i huvudet när man minst anar det och blir nedskrivna på första bästa papper som finns i närheten. Jag bara måste sortera det innan jag kommer vidare.

Vad är det jag sorterar? Tankar. Jag går igenom mina tankar och ordnar dessa i något slags mönster, för att hitta spår som leder ut i nya tankar, som i sin tur behöver struktur för att bli möjliga att arbeta vidare med. Är det en känsla jag är ute efter? (Så arbetar nämligen min gode vän.) Det är det inte. Det är på något sätt innehållet jag vill åt. Vad handlar det om? Vad vill jag gestalta?

När det praktiska arbetet med gestaltningen börjar (när jag har bestämt mig) kan allt det bearbetade och sorterade få flöda ut fritt igen. Här kommer känslan in, och det estetiska. Jag måste trots allt erkänna att det måste bli estetiskt tilltalande. (Jag kunde inte förmå mig till att skriva snyggt.)