Tankar kring utställning

I fredags var det uppstart för höstens kurser. Vi började med att diskutera examensutställningen utifrån frågeställningen: Hur ska mötet i en examensutställning ske? Mötet innebär, i det här fallet, att den konstnärliga/pedagogiska gestaltning står i relation till någon.
Vem är det vi vill möta – provocera/skapa/göra/förenas med – transformera?

Var är den pedagogiska kontexten?
Det tomma utställningsrummet är en stum yta som inte inbjuder till något socialt samspel.
Utställningsplatsen påverkar hur gestaltningen visar sig och dess meningspotential.
Utställningen är en social situation där gestaltningen möter betraktaren.
Betraktaren tittar, reagerar och diskuterar.
Gestaltningen ges röst och liv.
En performativ mening?

(Vad är en gestaltning? Varför använder vi just det begreppet?) 
(Varför har jag inte förrän nu, efter två år, börjat fundera över den definitionen?)

Om jag gör så här
konstnärlig/pedagogisk gestaltning
blir det enklare då?
Mindre belastat?